Hela mitt liv har jag övat på att bita ihop och le. Det som sker hemma sker hemma och utåt så är allt bra. Jag behöver lära mej att säga sanningen. Livet är skit ibland.. Men nejdå.. Allt är bra, visst lite tufft men det löser sej.

Jag bär på så mycket. Så mycket som bara vill ut. Jag vill inte tassa på tå, jag vill inte ljuga, jag vill inte dölja. Men vad svarar jag på allas frågor?

- det är så där, men livet går ju i vågor.

Är så jäkla bra på att ljuga.

Jag älskar min familj, jag älskar min partner. Men ändå vill jag vara själv?! Vad är det för fel på mej???

/ funderar

Varför gör jag om samma dumhet om och om igen? Blir så trött på mej själv.

Jag erkänner inte att jag är... Kan inte ens skriva det här...

Jag är så less på att vara ensam om att försöka.

Varför stannar jag kvar?