Fick reda på innan nyårsafton att vi skulle få tillökning i familjen. Vi blev väldigt glada. Tyvärr blev lyckan kortvarig och just nu tampas jag med ett missfall.

Det är tredje missfallet jag har så egentligen var detta min 10 graviditet. Av tio har sju blivit underbara barn. Märkligt nog har alla missfallen varit i dec månad. Skumt.

Det har fått mej att fundera.

Jag måste göra mina egna val här i livet. Jag älskar verkligen min familj och svackan har varit otroligt djup den här gången.

Jag måste lämna svackan snabbt nu. Innerst inne är jag lycklig. Jag låter mina känslor för andra gå förbi. Jag är den enda som kan påverka mitt liv.

Här och nu.

Jag är här nu. Mitt i livet. Jag får väl se den här krisen som en tidig 40 års kris. Ja jag vet..många år kvar men jag är stressad. Så jäkla stressad över det.

Jag ska fixa till några saker i år. I april tänker jag göra min första tatuering. Till midsommar tänker jag ha minskat 10 cm runt midjan och till nyårsafton i år så vill jag ha gått ned två stl inkläder. Det här är min resa. Jag mår inte bra av att vara överviktig. Jag längtar tillbaka till mitt smala jag. Då trivdes jag.

Min plan är ingen läsk förutom när det är fest.
Max två fester innan midsommar
Grönsaker till 5/7 middagar
Gå en mil i veckan.
6 måltider om dagen.
Minska sällskapsätandet
Styrketräna och även lära mej om muskler
Sluta komma med dåliga ursäkter. Jag har tid, ork och motivation. Så är det bara.

Jag är den som kan ändra mig själv. Ingen annan.

Puss på er

Hela mitt liv har jag övat på att bita ihop och le. Det som sker hemma sker hemma och utåt så är allt bra. Jag behöver lära mej att säga sanningen. Livet är skit ibland.. Men nejdå.. Allt är bra, visst lite tufft men det löser sej.

Jag bär på så mycket. Så mycket som bara vill ut. Jag vill inte tassa på tå, jag vill inte ljuga, jag vill inte dölja. Men vad svarar jag på allas frågor?

- det är så där, men livet går ju i vågor.

Är så jäkla bra på att ljuga.

Jag älskar min familj, jag älskar min partner. Men ändå vill jag vara själv?! Vad är det för fel på mej???

/ funderar

Varför gör jag om samma dumhet om och om igen? Blir så trött på mej själv.

Jag erkänner inte att jag är... Kan inte ens skriva det här...

Jag är så less på att vara ensam om att försöka.

Varför stannar jag kvar?

Två tjejer som betyder så otroligt mycket för mej. Dessa två tjejer har nog ingen aning om hur mycket de betyder för mej. En kväll med tacos och film.. En massa skratt och en massa prat.. Energi när den är som bäst.

Jag kan Dock inte låta bli att känna en längtan. En längtan att få träffa henne oftare. Jag mår bra i hennes sällskap. Jag kan berätta allt för henne. Jag är så tacksam över att hennes närvaro i mitt liv, gjorde att jag åter fick tillbaka mitt riktiga jag.

Jag saknar mej själv och jag vill ha tillbaka den glada tjej jag var förut. Men inser också hur mycket jag dolt för omvärlden. För aldrig någonsin kommer jag att kunna stå för den jag egentligen är.

Kommer jag att stå ut med att leva så som jag gör. Eller kommer mitt dolda jag att spränga sin väg fram i det offentliga en dag?

Jag vet inte och det är därför jag skriver. Jag har en hel del att bearbeta. Med mej själv.

/ My

Fredag kväll... Barnen myser till idol. Jag själv har svårt att fokusera. Igår var m2 på sjukhuset. Jobbiga besked blev det.

In med nebulisator, hostmaskin och framöver en hel del med läkarbesök framöver.

Jag tänker verkligen på den tid som kommer när vi inte längre har m2 hos oss. Hur fan överlever man?

Jaja det får bli en senare fråga.

Nu fokuserar vi på vad vi ska äta till middag imorgon... Suck. Det är en skum värld jag lever i.

/ My

Sen flera år tillbaka har jag bloggat på diverse ställen. Sen en tid tillbaka har jag inte haft möjlighet eller ork att blogga.

Sitter just nu på bussen till m2's andra sjukhusbesök den här veckan.
Vad jag önskar att jag kunde göra något för att minska besöken för det barnet.

Jag sitter och planerar för nästa år. Jag har en plan. Jag har sedan alltför många år tillbaka satt mej själv åt sidan. Det går inte längre. Min kropp säger ifrån, ganska så kraftigt.

Jag ska försöka göra en plan som är realistisk. En plan som egentligen inte ska kräva så mycket av mej, utan snarare ge mej kraft och ork att hålla mej över vattenytan. En plan jag inte ska klara mej utan.

Det här är ingen blogg som vill bli störst i bloggvärlden. Den här bloggen är min. Bara min. Mina tankar - min källa till kraft och ork.

Hemligheter ska ut... Inte till de jag känner men hemligheter måste ur min kropp. Jag kan inte längre bära så mycket.

1. Först måste man erkänna för sej själv

2. Bearbeta känslorna

3. Erkänna dem igen

4. Skriva ned dem

5.läsa dem om och om igen

6. Återgå till sej själv, påminna sej själv om vad man kommit fram till.

7. Tillslut erkänna för riktiga vänner och släktingar.

Till viss del har jag uppfyllt 7:an redan. Men på många plan är jag bara på punkt 1.

/ My life